Bussångest

Bara för att man är ung så behöver man nödvändigtvis inte vara frisk!

I morse var det jättetungt att komma igång på grund av min Fibromyalgi. Klockan ringde vid sex, jag låg kvar till sju, duschade, åt frukost vid åtta, kammade håret och klädde på mig vid nio och vid halv tio gick jag på bussen efter att ha väntat på den en stund i kylan. Hittar en ledig plats och sätter mig och är tacksam. Senare kommer det på mer folk som sätter sig brevid mig och bussen börjar bli rejält full. Ännu senare går några skröppliga damer på och jag får en kommentar om att jag nog borde resa på mig... Av alla människor på bussen så skulle jag alltså vara den friskaste?! Fanns det verkligen inte någon annan som kände att "jag behöver inte sitta, jag är frisk och stark"? Jag bestämde mig för att sitta kvar... för trots mitt dåliga samvete så kände jag att jag både förtjänade och behövde få sitta! Till slut reste sig några andra från sina platser (och jag hoppas att dom faktiskt gjorde det för att dom var friska och kunde stå) och jag satt kvar med ett gnagande dåligt samvete och kände mig som den uruslaste unga kvinna som någonsin gått på denna jord!

Nu är klockan 12 och detta gnager fortfarande i mig! Bara för att man är ung och ser frisk och fräsch ut så behöver man inte vara det! Jag har arbetskollegor som snart ska gå i pension som är superfriska och springer maraton odyl. men dom ser rätt skröppliga ut...
Tänk om alla kunde hjälpas åt och inte förutsätta en massa jämt! Med alla menar jag även mig själv, jag har massor av förutfattade meningar!
Imorgon kanske jag har en bra dag och då kommer jag med 100% sannolikhet att resa mig för de som ser ut att behöva det och de som ber om att få sitta!