Las Ketchup song

Jaha, det här är tydligen dagens soundtrack... jäkla busschaufför som lyssnar på dålig musik... Indiemamman har ofrivilligt börjat lyssna på skräp!

Daddy dearest

Idag är det 10 år sedan min pappa gick bort. Helt otroligt vad tiden gått snabbt och helt otroligt hur mycket som har hänt i mitt liv på tio år!

Ikväll har jag och min lilla familj fikat och pratat om morfar Ray som varken Shoegazern eller Fröken Mandalou fick en chans att träffa. Vi drack te och åt mandelkubb, för det var precis det som pappa och jag brukade mumsa på framför tv'n på kvällarna.

Nu är vi så lyckligt lottade att vi har min bonuspappa som nu är: pappa, morfar, svärfar och som vi alla tycker så mycket om! Det tror jag att pappa Ray är glad för nu när han sitter på sitt lilla moln i himmelen!

Min lilla mamma...

...är den sötaste i hela vida världen!

Igår hade mamma och jag tjejkväll, bara vi två, efter jobbet! Hon bjöd mig på middag, vi hade tid att prata, vi tog en promenad, vi gick på en föreläsning om mindfulness, vi skrattade och vi drömde oss bort.

Mamsen drömde att hon vann en massa miljoner och för pengarna skulle hon köpa en stor lägenhet till mig och min lilla familj. En stor gammal våning på Söder som skulle renoveras och inredas precis som vi ville ha den. En våning som var stor nog för att jag skulle få en egen atteljé och för att Shoegazern skulle få en egen musikstudio. Sen skulle hon köpa en lägenhet till, i den skulle mamsen och papsen bo. Den lägenheten skulle ligga nära vår så att lilla Mandalou kunde gå dit precis när hon ville.

Och jag drömmer att hon vinner pengarna... för drömmar kan bli sanna! Eller?!

Bussångest

Bara för att man är ung så behöver man nödvändigtvis inte vara frisk!

I morse var det jättetungt att komma igång på grund av min Fibromyalgi. Klockan ringde vid sex, jag låg kvar till sju, duschade, åt frukost vid åtta, kammade håret och klädde på mig vid nio och vid halv tio gick jag på bussen efter att ha väntat på den en stund i kylan. Hittar en ledig plats och sätter mig och är tacksam. Senare kommer det på mer folk som sätter sig brevid mig och bussen börjar bli rejält full. Ännu senare går några skröppliga damer på och jag får en kommentar om att jag nog borde resa på mig... Av alla människor på bussen så skulle jag alltså vara den friskaste?! Fanns det verkligen inte någon annan som kände att "jag behöver inte sitta, jag är frisk och stark"? Jag bestämde mig för att sitta kvar... för trots mitt dåliga samvete så kände jag att jag både förtjänade och behövde få sitta! Till slut reste sig några andra från sina platser (och jag hoppas att dom faktiskt gjorde det för att dom var friska och kunde stå) och jag satt kvar med ett gnagande dåligt samvete och kände mig som den uruslaste unga kvinna som någonsin gått på denna jord!

Nu är klockan 12 och detta gnager fortfarande i mig! Bara för att man är ung och ser frisk och fräsch ut så behöver man inte vara det! Jag har arbetskollegor som snart ska gå i pension som är superfriska och springer maraton odyl. men dom ser rätt skröppliga ut...
Tänk om alla kunde hjälpas åt och inte förutsätta en massa jämt! Med alla menar jag även mig själv, jag har massor av förutfattade meningar!
Imorgon kanske jag har en bra dag och då kommer jag med 100% sannolikhet att resa mig för de som ser ut att behöva det och de som ber om att få sitta!